Tal, öfver framledne (…) Enkefru, Högvälborne Grefvinnan Lovia Augusta Meyerfelt, född Grefvinna Sparre, hållit vid Dess Jordfästing i St. Clara Kyrka den 23 September 1817 af Carl. P. Hagberg, Th. Doct. Professor, Kyrkoherde vid Clara Försammling. Stockholm, tryckt hos Olof Grahn, 1817.
 |
REDE OVER WIJLEN EEN VAN ‘S RIJKS HEREN, VELDMAARSCHALK, RIDDER EN COMMANDEUR IN DE KONINKLIJKE MAJESTEITS ORDE, RIDDER MET GROOTKRUIS IN DE KONINKLIJKE ZWAARDORDE, WELEDELGEBOREN HEER GRAAF JOHAN AUGUST MEYERFELT’S WEDUWE, HOOGEDELGEBOREN GRAVIN LOVISA AUGUSTA MEYERFELT GEBOREN GRAVIN SPARRE gehouden bij haar uitvaart in de St. Clara Kerk op 23 September 1817 door CARL P. HAGBERG Th. Doct. Professor, Pastor St Clara Gemeente. Stockholm, gedrukt bij Olof Grahn, 1817. |
| 2 Salig äst Du; ty de förmå icke löna dig igen; men dig varder igen lönt i de rättfardigas uppståndelse. Luc. 14:14. |
2 En gij zult zalig zijn, omdat zij niet hebben om u te vergelden; want het zal u vergolden worden in de opstanding der rechtvaardigen. Lucas 14:14 (Statenvertaling) |
| 3 I Joppe var en lärjunginna, benämnd Tabitha; hon var full med goda gerningar och allmosor, som hon gaf. Så hände sig, i de dagar, att hon vardt sjuk och blef död. Denna rörande berättelse från Christendomens första tidehvarf, finnes i Apostla-gerningarnas Nionde Capitel; och skulle den icke lifligt återkallas i vårt minne i döds sorgligt högtidliga timma, då åt jorden skall öfverlemnas den förgängliga delen af Fru Grefvinnan LOVISA AUGUSTA MEYERFELT, född Grefvinna SPARRE, Enka efter framledne En af Rikets Herrar, Fält- |
3 In Joppe woonde een leerlinge die Tabitha heette; ze was vol goede daden en aalmoezen, die ze gaf. Zo gebeurde het in die dagen dat ze ziek werd en stierf. Dit ontroerende verhaal uit het eerste tijdperk van het Christendom is te vinden in het negende hoofdstuk van de Handelingen van de Apostelen; en mocht het niet levendig in ons geheugen worden gememoreerd in het droevig plechtige uur van overlijden, dan zal het vergankelijke deel van vrouwe gravin LOVISA AUGUSTA MEYERFELT, geboren gravin SPARRE, weduwe van wijlen Een van ’s Rijks Heren, Veld- |
| 4 Marskalken, Riddaren och Commendeuren af Kongl. Maj:ts Orden, Riddaren med Stora Korset af Kongl. Svärds-Orden, Herr Grefve Johan August Meyerfelt! Ty åt hvem kan, med större rättvisa och allmännare bifall, lemnas det sköna vittnesbördet: hon vär full med goda gerningar och allmosor, som hon gaf; hvem utöfvade mera troget och samvetsgrant välgörenhetens himmelska dygd? Dess af naturen ädla och lättrörda hjerta var uppvärmdt af Nådens milda låga: det var hennes Tro, som verkade genom Kärleken; och derföre sökte hon icke menniskors lof och beundran, utan utöfvade merendels sina välgerningar i löndom, osynlig för verlden, lik en Engel ifrån himmelen, som, i nödens och bedröfvelsens stund, uppenbarar |
4 Maarschalk, Ridder en Commendeur van de Kon. Maj. Orde, Ridder met Grootkruis van de Kon. ZwaardOrde, Heer Graaf Johan August Meyerfelt! Want aan wie kan, met meer rechtvaardigheid en meer algemene goedkeuring, de prachtige getuigenis worden overgelaten: ze was vol goede daden en aalmoezen die ze gaf; wie oefende getrouwer en gewetensvoller de hemelse deugd van naastenliefde uit? Haar van nature nobele en gemakkelijk ontroerde hart werd verwarmd door de zachte vlam van genade: het was haar geloof dat werkte door liefde; en daarom zocht ze niet de lof en bewondering van mensen, maar oefende ze haar welwillendheid meestal in stilte uit, onzichtbaar voor de wereld, als een engel uit de hemel, die, in het uur van nood en verdriet, onthult |
| 5 sin närvarelse endast för det lidande hjertat. Men Englars besök på jorden är kort. De infinna sig der för att trösta och hugsvala, och återgå sedan till sina himmelska boningar.
Ack! det hjerta har redan kallnat, som slog så varmt för den lidande menskligheten, och förvissnad är den hand, som utdelat så många välgerningar: här ligger denna Församlingens Tabitha, utan känsla och lif, hon, som klädde den nakna, spisade den hungriga, vårdade den ärnlösa, hon är vorden död. Sorgen och bestörtningen är allmän i Hof och hyddor; det hus, der glädje och förtroende och vänskap bodde så länge, är nu inrymdt åt saknaden och sorgen, dödsklockan klämtar så hemskt, om- |
|
| 6 kring oss svälva så dystert de klagande ljuden; båren är omgifven af sörjande vänner; många af de fattiga, som hon hulpit, de olyckliga, som hon räddat, de bedröfvade, som hon hugsvalat, hafva, i dag, infunnit sig vid hennes graf för att gråta der *). I allas hjertan råder samma känsla af öm saknad — den känsla, hvarmed barn följa en buld moder till grafven. Hvar är den Petrus, som förmår väcka henne ur den tunga sömnen, som räcker henne sin hand, och reser henne upp? Förgäfves — döden återgifver icke hvad han: tog, grafvens portar äro stängda, och ingen mensklig makt bryter dem upp.
Är då allt, äfven det skönaste, de * Joh.11:51 7 ädlaste, det dyrbaraste, det ljufvaste, på jorden förgängligt? Ja — förgängligt är allt, som jorden gaf: höghet, ära, rikedom, prydnader, äretecken, i |
|
| 8 den förgängliga klädnaden, som här läg: ges at, och den gud’ruktige, Jik Elias i sin himmelsfärd, kastar ifrån sig den jordiska manteln och försvinner ur de dödligas åsyn,
Grefvinnan MEYERFELT är ifrån oss tagen. J, som genom slägtskapens och vänskapens band varit med henne förenade, beder Gud, att hennes menniskoälskande ande varder öfver Eder: liter hennes efterdöme krafstigt uppmuntra Eder till kärlek och goda gerningar i Christeligt sume; ty Och I alle, som hafven njutit hennes välgerningar, hvem af Eder skulle, i denna stund, missunna henne den efterlängtade hvilun, och af egennytta |
|
| 9 önska henne tillbaka till en verld, så full af mödor, sorger och bekymmer? Nu är hon befriad från all kroppslig plåga, nu har hon upphört att lida, hon so ver så sött för att hvila ut efter långvarig kamp och möda. Fri, glad och salig hår Anden, som en tid boddei denna stolthyddan; uppsväfvat till de rymder, der ingen gråt, ingen suck, ingen klagan skall våra mer. Hon har gått, att åter förenas med en älskad Make, att trycka till moderligt hjerta tidigt saknade Barn. Hon var redan trött af lifvets besvär, och trif. des ej längre på en jord, från hvilken hennes bästa Vänner, den ena efter den andra, vandrade bort, Böre vi i denna stund endast klaga och gråta? Nej! låtom oss, såsom Christne ägnar; med undergifvenhet för Guds behag, vörda hans skic- |
|
| 10 kelse, och tacka Honom för allt det goda Grefvinnan MEYERFELT uträttat under sin välgörande lefnad, för all den hugsvalelse hon beredt en lidande mensklighet: låtom oss tacka Gud; som, i behaglig tid, gjorde ett slut på hennes plågor, och under hennes sista stunder på jorden gjör i hennes hjerta frimodighet, styrka och sinneslugn. Slutad till sin Frälsares bröst, styrkt af det himmelska brödet och vederqvickt af lifsens källa, beredde hon sig till den stista färden med den räctfärdiges lugn, och ett fromt sinnes högre förhoppningar. Ånnu en gång lyste hon, med andakt, sitt öga mot himmelen: från bleknande läppar uppsteg dit det tacksamma hjertats sista bön — och kampen var fullbordad, förgänglighetens boja krossades. Anden gick segrande ur sitt | |
| 11 fängelse på jorden. Grefvinnan MEYERFELT är icke mer bland oss: ej mera kallas jag, såsom fordom, att utde1a hennes håfvör bland de nödlidande; jag har emottagit hennes sista afsked, och går nu, att, med darrande hand och blödande hjerta, efter gammalt Christeligt bruk, inviga hennes stoft åt jorden och hvilan: Af jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jesus Christus, vår Frälsare, skall dig uppväcka på den yttersta dagen. Hvila i ro från all möda och sorg till dess dagarna hafva en ända, och domsbasunen dönar, och grafvens insegel bryts, och Anden återtager sin boning, förklarad och förherrligad! Så vandra vi all verldens väg; Den ena med den andra; |
|
| 12 Kom, ho du är, och öfvervägHvarthän du snart skall vandra! Du bygger hus, du önskar ro: Se här det hus, der du skall bo, Den bädd, der du skall hvila.I detta vansklighetens land Du fåfängt lyckan söker: Du knyter dina vänskapsbånd, Och dina skatter öker; Men Herren, Herren har befallt, Att du skall dö, och lemna allt, Som fröjdat dig på jorden,Se grafven öppnas, och din vän Uti dess djup försvinner. Hon kommer ej till dig igen, Men snart du henne hinner. Snart hvila våra kalla ben, Och sommarns flägt och solens sken Skall dem ej mera lifva. |
|
| 13 Men Han, som oss till lifvet väckt,Skall undanvälta stenen, Och lifva, med sin Andas flägt, En gång, de kalla benen. Vid skenet af hans herrlighet, Skall ära och odödlighet Hans trogna barn bekröna.O, må vi här, till Guds behag, Så redeligen vandra, Att, i vår Faders hus, en dag, Vi återse hvarandra. Den frommas pröfning är ej lång; Dess död är blott en öfvergång Till råtta lifvets njutning. Amen *)*) J, O. Wallins Psalmbok N:o 490. |