Carl Georg Starbäck, voortgezet door P. O. Bäckström, “Berättelser ur svenska historien”, deel 7 “Carl XII”, Stockholm 1886.
Frän Sverige ankom till konungens här en förstärkning af 7,000 man nytt manskap, hvarigenom de indelta regementena blefvo fulltaliga och den svenska styrkan i Polen bragtes till 32,000 man. ]p)fter att hafva i polska Preussen qvarlemnat generalmajor Meijerfelt vid Danzig med 2,200 ryttare och dragoner, jemte besättningarna i Elbing och Posen, uppbröt konungen den i« Juni från sitt vinterqvarter i Heilsberg och tågade söderut till Blonie, der han stannade någon tid, till dess konungavalet försiggått den 2 Juli.
Emellertid, så snart generalmajor Johan August Meijerfelt^ som förde befälet öfver den vid Danzig förlagda svenska styrkan, fått kunskap om Schulenburgs infall i landskapet Posen, uppbröt han från Danzig den 14 Juli, för att undsätta generalmajor Arvid Axel Marderfelt, hvilken med en svag svensk besättning låg i staden Posen. Tåget öfver Kulm och Thorn gick likväl så långsamt, att Meijerfelt först den 11 Augusti kom till stadens närhet. Schulenburg, som fatt kännedom om hans annalkande, beslöt öfverrumpla honom och drog med 3,500 man af sitt bästa folk öfver Wartha mot Posen, men fann, vid framkomsten den 17 Augusti, svenska styrkan, 2,700 män, färdig att möta honom och blef efter en hetsig strid med förlust tillbakaslagen.
Meijerfelt insåg emellertid, att han snart skulle få strida mot Schulenburgs hutvudstyrka, med hvilken hans egen var alltför svag att kunna mäta sig, hvarföre han redan följande dagen aftägade i riktning åt Warschau, för att förena sig med konung Stanisiaus och polska kronohären under Lubomirski, som nu åtmina.tone tills vidare slutit sig till honom. Också hade Meijerfelt knappt lemnat Polen, innan Schulenburg der infann sig och omringade staden, under afvaktan ä ankomsten af sitt belägrings-artilleri.
Genom Carls tåg till Jaroslaw och Lemberg hade emellertid vägen blifvit öppen för August att förena sig med Schulenburgs här; men dessförinnan ville han dock hafva den tillfredsställelsen att från War- schau bortjaga sin medtäflare Stanisiaus. Planen härtill blef med myc- ken skicklighet både uppgjord och utförd. August uppbröt i medlet af Augusti från Lublin och gjorde först en låtsad rörelse åt öster, såsom om han ämnade sig till Breszc, men vände sedan hastigt om och skyndade mot Warschau, der den nyvalde konungen och hans an- hängare ännu befunno sig. Till hans försvar hade konung Carl efter- lemnat ungefär Soo svenskar under Arvid Horn samt polska kronohären, omkring 6,000 man, under Lubomirski. Med denna uppbröt Stanisiaus, för att förena sig med Meijerfelts styrka, oclv hade kommit till Lowicz, ungefär 7 svenska mil vester om Warschau, der han fick kännedom om Augusts anryckande, då han genast vände om till Warschau, för att rädda sin familj, samt kom dit den 18 Augusti» Horn ville nu, att man med alla stridskrafter, som i hast kunde samlas, skulle vända sig mot August, men härpå kunde Lubomirski ej förmås att ingå. I stället beslöt man, sedan den kungliga familjen blifvit förd i säkerhet den 19, att gå till Latowicz, några mil i sydost om War- schau, der 400 svenskar blifvit inneslutne af Ai^gusts general Brandty som med 6,000 man närmade sig Praga långs Weichsel.ns östra strand, medan August, med återstoden af sin här, långs vestra stranden ryckte mot Warschau. Vid ankomsten till Latowicz fann dock kronohären staden redan intagen af Brandt, som derefter kastade sig emellan denna här och Praga, så att hvarken Stanisiaus eller kronohären kunde komma tillbaka till Warschau. Utanför denna stad förenade sig August och Brandt, medan Horn med sina 800 svenskar inneslöt sig i slottet. Då likväl der ingenting var förberedt för en belägring, måste den svenska styrkan gifva sig den 26 Augusti, hvarefter Stanisiaus med kronohären tågade öfver Lublin till Jaroslaw, att förena sig med Rehnskölds styrka.
Under tiden upphäfde Schulenburg den 3 September belägringen af Posen och tågade till Warschau, dit ryssarne under Patkul närmade sig från andra sidan, hvaremot Meijerfelt, sä snart han fick kunskap om Schulenburgs aftåg, skyndade från Thorn till Posen, der han inträffade den 10 September samt öfverföll och slpg kort derefter en polsk trupp under Radomirski. Konung August hade emellertid be- slutat åter företaga en belägring af Posen, der Brandt med en större styrka inträffade den 19 September och försökte. samma dag öfver- rumpla Meijerfelts trupper, som spridt sig i trakten för att furagera; men Meijerfelt samlade i hast 350 ryttare och jiqgade fienden tillbaka öfvef Wärtliä-flodeA Samt hindrade sedermera Undet de följande tvättfté veckorna Btandts tnipper att öfvergä floden och innesluta staden åt den sidan» till dess den 3 Oktober återstoden af belagringstrupperna jemte artilleriet anlände, då belägringsharen uppgick till 14,500 man, nemligen 2,000 sachsare under Brandt, 6,000 ryssar under Patkul, 3,000 kosacker och 3,500 man af polska kronohären. Den 5 Oktober begyntes beskjutningen och fortsattes sedermera till dess Brandt, vid svenska hufvudstyrkans annalkande, den 24 Oktober upphäfde belägringen.
Förråden i Crodno började emellertid taga slut och Ogihfy^ som der förde befälet öfver den ryska styrkan, fann sig ej längre kunna der uthärda. Den 31 Mars uppbröt han med de &,ooo man fotfolk och 3,000 ryttare, som ännu återstodo af de 30,000 ryssar, hvilka vid vinterns början stått vid Grodno. Han skyndade i ilmarscher till Brzesc, der han inträffade den 10 April. Carl XII var genast fllrdig ^tt förfölja honom, men en olycklig tillfällighet beröfvade honom frakten af hans så väl anlagda och så ihärdigt fullföljda plan att afskära och förstöra den ryska styrkan. Just som han skulle bryta upp^ blef bron öfver Niemen förstötd af islossningen, och flera dagar ätgingo, inn^n den h^nn åter iståndsättas. Tillika voro vägame så fi^derfvade af källossningen, att Ogilvy fått alltför långt förspräng; men, sedan underrättelse ingått, att. lian genom Podolien tagit riktningen åt Kiew, dro^ konung Carl till Pinsk för att genskjuta honom. Vid ankomsten dit den 34 Apnril visade det sig dock, att Qgilvy icke kunde upphinnas, hvarföre konungen stannade i Pinsk tillsvidare, sedan han skickat Meijerfelt med 3,000 dragoner och Ss^piehas 3,000. polackar till Brzesc, samt Potocki till polska Preussen, der Smigelski åter uppträdt.
(…)
Den 7 Juli uppbröt Carl XII från Jareslawice och tågade i nordostlig riktning öfver Lublin till Pulawy, dit han ankom den 1^9 och der Meijerfelt och Sapieha från Brzesc förenade sig med svenska hufvudstyrkan. Sedan vid Pulawy en bro blifvit slagen öfver Weichseln, fortsattes tåget allt längre åt nordvest till Piontek i Masowien, der Rehnsköld den 6 Augusti förenade sig med konungens här. Efter några dagars hvila uppbröt hären åter den ti Augusti och kom den 13 till staden Warthä, vid fioden af samma namn, der generalmajor Marderfeli qvarlemnades med 4,000 svenskar, jemte ungefär 15,000 polackar under Potocki, för att gifva akt på Augusts och ryssames rörelser, hvaréfter tåget fortsattes söder om Kalisch genom Schlesien fram till Schönberg vid sachsiska gränsen, vidhvilken konung Carl stod den I September med en styrka af omkring 19,000 man, hvaraf 11,500 voro fotfolk, 2,500 dragoner och 5,000 ryttare.
Till Sveriges ombud vid dessa underhandlingar utsåg konungen Carl Piper ,och kanslirådet Olof Hermelin. För Piper hade Carl gifvit tillkänna hvad han af August ovilkorligen fordrade, nemligen att för alltid afstå från polska kronan, erkänna Stanislaus såsom Polens konung och lofva att aldrig mera tänka på återintagandet af polska tronen, icke ens i händelse af Stanislai död; afsäga sig alla andra förbund och synnerligast det ryska; med vederbörlig hedersbetygelse återgifva friheten åt prinsarne Sobieski och andra tagna fångar, samt utlemna alla ötverlöpare, som gått från Sveriges i hans tjenst och deribland uttryckligen Johan Reinhold Patkul, men deremot fQrlåta alla, som från Augusts tjenst öfvergått till Sveriges. De sachsiska ombuden gjorde visserligen åtskilliga försök att vinna lindring i dessa vilkor, men förgäfves, och då konungen nu skickade Meijerfelt med en betydlig truppstyrka mot Sachsens hufvudstad Dresden, blefvo sändebuden så uppskrämda, att de undertecknade fredsfördraget redan den 14 September.
I staden Wartha och trakten deromkring vid Wartha-floden qvarlemnades Meijerfelt med 3,000 man, och till polska Preussen sändes Potocki och Liibomirski med sina polska trupper, för att skydda detta land mot en polsk partigängares, Rybinskis, ströfvmer.
Redan under flykten frän Pultawa till Perevoloczna hade han skickat generalmajor Meijerfelt att föreslå czaren fi^ och utvexling af de å ömse sidor tagna fångar; -men czaren hade af böjt alla underhandlingar derotn, så länge han hade någon utsigt att få kohungen i sitt våld under flykten till Turkiet. Då han der var i säkerhet, hade czaren låtit gifva honom tillkänna sina fordringar, > hvilka gingo ut på att Lifland, Estland, Ingermanland^ Viborg och Karelen skulle afträdas till Ryssland» Skåne, Halland och Bleking till Danmark, August erkännas för konung i Polen samt Mazeppa och hans anhängare utlemnas. Pä sådana-vilkor kunde konung Carl naturligtvis ej ingå, och så mycket ifrig&re blefvo nu hans försök att tillvägabringa krig mellan Turkiet och Ryssland eller åtminstone genom möjligheten af ett sådant krig söka förmå czaren att nedsätta sina anspråk.
Sjette dagen efter kalabaliken bestämdes för konungens afresa från Bender, utan att han sjelf eller någon af hans omgifning visste hvart han skulle föras. Före afresan skickade han sin trogne drabant Axel Roos till general Meijerfelt i Stralsund med underrättelse om de inträffade tilldragelserna.* För att undvika nyfikna blickar, då han skulle såsom fånge föras genom landet, gjorde konungen sig sjuk och lät sig baras på en madrass ned i vagnen. När han lemnade den, för att äta eller sofva, bars han af svenske officerare, hvarvid han med en Uten kudde dolde ansigtet På detta sätt anlände han den 9 April till Timurtasch, ett lustslott i närheten af staden Demotika, ungefär fyra svenska mil söder om Adrianopel. Det var ett ståtligt och väl inredt slott, hvari konungen och hans omgifning hade godt utrymme. Der fans ock en vacker trädgård, rikt försedd med vattenkonster och andra prydnader; men hela den omgifvande trakten var sumpig och osund, så att fiera bland svenskarne insjuknade.
* Det är deona resa som legat till gnind för Tegnérs bekanta dikt »Axel».
Sedan svenskame utrymt Tönningen, gingo de fiendtliga härarne under en månads tid i qvarter inom Holstein, men lijuni uppbrötode sachsiska pch ryska truppémö, de förra till StraUurid-och de senare under Mentschikoffs befäl till StettiA, att företaga dess beiögrfftg, Dentia fästning, der generalen Johan Angust Meijerfelt förde befälet, hölls sedermera innesluten i flera månader, men sedan ryssarne fått till sig det sachsiska belägnngsartilleiriet, *ii kanonen och 3omöröare,blef Staden frän dön II September’!så häftigt beskjuten och bombarderad, att Meijerfelt för att förekomma dess förstöring nödgades den 18 September börja underhandlingar om dagtingan. Den neutrala t>reussiska regeringen såg emellertid <>gerna denna vigtiga ftlstning i ryssarnes händer> och sä Uppgjordes saken pä det sätt, att 2 preussiska och 2 svenska bataljoner, hvilka senare borde träda i holsteinsk tjenst, skulle utgöra Stettins besättning.
Med återstoden af sitt folk) 800 man, drog Meijerfelt till Stral* sund, hvilken stad alltsedan början af Juli månad varit innesluten af sachsarne. Vid denna tid anlände dock slutligen till Rågen den af Stenbock så länge väntade andra transporten, skyddad af Wachtmeister med 16 linieskepp och några fregatter, hvarigenom DUcker, som åter-» tagit befälet i Pomern, lyckades fördrifva.fienden frän ön och spränga biokaden af Stralsund. Också upphäfde sachsarne i början af (^tober denna stads belägring och gingo i vinterqvarter.
Under året 1714 föreföllo inom Sveriges tyska besittningar, der Meijerfelt nu f|tt öfverbefälet, inga krigsrörelser af någon betydenhet. I Januari utrymdes Stettin af de 2 svenska bataljonerna, som ersattes med lika många holateinska. Stralsund och Wismar försägos med lifs-~ medel oqh aJIa förnödenheter att uthärda en längre belägringy man under de nu pågående underhandlingarne om fred hvilade kriget i dessa trakter.
Pag. 317
Redan följande året föll han dock i onåd, då en stor del af fraktflottan förlorades vid Rugen, och Gustaf Cronldelm fick nu öfvarinseendct.» öfv^r flottan, men när icke heller han kunde, under året 1713, fullgöra konungens fordringar, förordnades generalen Johan August Meijerfelt 2M. WWs vidare leda verket.- Det dröjde likväl icke särdeles läi^, innan äfven han förlorade detta förtroende och fick till efterträdare generalen Hans Henrik van Lkwen^ som 1715 med mycken kraft och raskhet bedret flottans utrustning. £n tredje general, Gust^rf Fredrik von Rosen^ fick äfven från 1716 tidtals inseendet öfver flottan, ehuru ingendera bland dessa generaler hade någon kunskap eller erfarenhet i sjöväsendet.
När konungen i 1714 kom tUl Stmlsund, infann sig Wellingk genast och tycktes äfven återvinna konungens förtroende; men dä han fortfor att yrka på fred, blef han undanskjuten, som det sädes, genom Görtz, Meijerfelt och Feif, var under åren 1715 och 1716 i overksiamhet, men slöt sig nu till Görtz och lyckades genoto hans inflytande åter lä deltaga i dä förda underhandlingar.
Johan August Meijerfelt, som utmärkte sig i slaget vid Kliszow och under de följande åren ofta med framgång anförde särskilda härafdelningar;