Anders Wesslén, anders@kungkarl.se
CH-407
Bilthoven, 10 december 2005
Dear Anders Wesslén,
Tonight I visited your website for the first time. I would like to congratulate
you: the site is informative and attractive. Especially the video about Altranstädt took my attention. I’m sorry to write to you in the English language; you could answer me in Swedish if you wish.
Perhaps I should introduce myself first. The great-grandfather of my great-grandfather was general count Johan August von Meijerfeldt (1664-1749), one of Karl XII’s most loyal and close officers. I have written two books and made one website about the history of my family, all in Dutch I’m afraid. Bengt Nilsson was able to understand my Dutch quite well, as you my conclude from www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=5&CATID=1|2|3|4|5|6|7.
On 9 April 1707 Meijerfeldt married Anna Maria Törnflycht (daughter of Stockholms mayor) in Günthersdorff. Even Karl XII took part and for the first and last time danced (with the bride). He even tolerated Aurora von Königsmarck to be present. In your video (around the 11th minute) you mention Meijerfeldt.
Swedish is easier for me to read than to listen to, but I assume that he
was sent to Dresden to liberate the Polish princes and let them sign the
peace treaty. Could you give me your exact sentence? Would you mind that
I make a hyperlink from my website to yours?
Thank you in advance,
best regards,
Hugo von Meijenfeldt
Stockholm, 13 december 2005
Hi
and thanks for the encouraging words! Of course I appreciate a hyperlink. I will make one in return, of course.
I visited Günthersdorf as well, but I didn’t find the house that Piper stayed in at the time, but I got a fairly good image of the village.
General Meijerfeldt is for me the one who walked into the tent in Bender, on the east side of the river Dnestr, and told the crippled Charles that the Infantry-General Lewenhaupt had capitulated at Perevolotjna together with the entire Swedish army about 23 000 Swedish men and women, on the 1th of July 1709 at Perevolotjna. Right there, in that moment, when Meijerfeldt opened his mouth and delivered the shocking message, he registered himself in Swedish history!
In the film I just mention that Charles XII sent Meijerfeldt to Augusts beloved town Dresden, and threatened it, so that the strong cousin would sign the peace treaty of Altranstädt.
Thank you for your kind message! Hope to hear from you again!
Best regards
Anders Wesslén
MEIJERFELTS CHOCKERANDE BUDSKAP
Till omgivningarna kring den befästa staden Bender, som ligger i nuvarande Moldavien, kom karolinerna och deras kung efter ytterligare en strapatsrik rutt. Seraskiern mötte dem personligen och bad kungen att övergå floden Dnestr, men det ville han inte. Flodövergångar hade han fått nog av för tillfället. I gåva överlämnades två praktfulla tält. Det ena användes som sovrum och det andra som matsal. Även till kungens följe ordnades boplatser och varje dag kunde svenskarna kvittera ut motsvarande 500 riksdaler, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Turkarna tog med andra ord väl hand om sin förnäme gäst.
Under sin korta vistelse på Dnestrs östra sida, ankom en andfådd major Meijerfelt till tältlägret. Han visades vid sin ankomst in i kungens sovtält. Kungen låg i sin bädd, med ena benet vilandes på taffeltäckare Hultmans knä, och livläkare Neumann tittade till kungens skottskada. Meijerfelts hade skakande nyheter från Perevolotjna: Lewenhaupt och hela den svenska hären på 23 000 svenskar hade kapitulerat för ryske furst Mensjikov!
Karl XII sade inte ett enda ord, men blev alldeles röd i ansiktet. Den armé som hans käre far skapat, hans verkliga maktredskap, som segrat vid Narva, Düna, Kliszow, Fraustadt och Holowsin var nu borta för alltid, liksom hela fältkassan. Man kan nog inte riktigt förstå hur Karl XII kände sig då han mottog chockbeskedet. Utåt sett behöll han som alltid lugnet, även om det säkert kokade inombords av vrede och sorg.
Med Meijerfelt kom även ett fredsanbud: tsaren gick med på fred om Sverige avstod Livland, Ingermanland och Estland. Tror ni Karl XII gick med på det?
Karl XII hade nu ingen anledning till att stanna på denna sida floden, utan packade ihop tälten och fördes över Dnestr. Han slogs sig ned på en udde, kan man säga, floden slingrade sig nämligen runt tältlägret. Där fanns en fin äng, med blommor och lummiga träd med goda frukter. Området uppskattades av svenskarna, men själva staden Bender, med sina små trähus utan glasfönster, ansågs vara ful och liten.
Kansliet upprättades återigen med den rolige lille herrn Casten Feif och von Müllern. Även om Feif egentligen hade lägre rang än von Müllern, kom han att bli Karl XII:s viktigaste sekreterare i Bender. Mer om det senare.
Karl XII lät strax efter flodövergången operera sin fot för sista gången, och allt ruttet avlägsnades. Ett av de urplockade benen har sparats och ligger idag i en liten sammetspåse i Karl XII:s sarkofag i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Ett sändebud skickades nu till Konstantinopel, där sultanen Ahmed III höll till. Kanske kunde turkarna undsätta den svenske kungen? Turkiet hade nämligen gjort närmanden under det polska fälttåget, och var sedan länge en bitter fiende till Ryssland.
En del av sändebuden hade svårt att få tillträde till sultanens innersta krets. Till dessa hörde inte den polske greven Poniatowski, som kom att bli Karl XII förste minister i Konstnatinopel, fastän att tysken Martin Neugebauer var det egentliga sändebudet. Tysken ersattes förövrigt sedan av Thomas Funck. Funck var den som försedde svenskarna i Bender med pengar, som han lånat av turkiska ämbetsmän.
Turkiet var på Karl XII:s tid mycket större och mäktigare än vad det är nu. Det osmanska riket var rentav Europas största statsbildning och sträckte sig över hela tre världsdelar. Men man hade fått stora problem med sammanhållningen, då lydrikena styrdes av korrupta och ibland nästan oberoende paschor. Det fanns egentligen ingen nationalism i Turkiet, de var en gemensam strävan att utvidga riket som tidigare hållit de militära krafterna samman. Men nu var riket alltså splittrat och storhetsperioden led mot sitt slut. Efter misslyckanden på krigsskådeplatsen de senaste årtiondena hade man förlorat stora landområden. Turkarna hade till exempel efter det senaste kriget med Ryssland år 1696 lidit ett svidande nederlag och förlorat hela Azovområdet.
Men den väldiga turkiska armén med janitscharkåren var fortfarande fruktad av alla, mycket på grund av sin storlek. Med turkarna som allierade var allt möjligt.
Därför försökte Poniatowski hos seraljen släta över Poltavas betydelse. Men den rådande regeringschefen, som hade titeln storvesir, och sultanen Ahmed III var inte alls intresserade av en allians.
I sultanens fall förstår man varför. Han hade ersatt sin storebror Mustafas II, som tvingats abdikera efter en rad misslyckanden på krigsskådeplatsen. Ahmed ville inte gå samma öde till mötes och fruktade nu att den svenske kungens blotta närvaro kunde vålla problem. Karl XII erbjöds därför att eskorteras till Polen.
Ett nytt sorgebesked var i antågande till Bender och det svenska lägret. Hovmarskalk von Müllern pratade med några officerare om kungens favoritsyster Hedvig Sofias dödsfall [bild på Hedvig Sofia], utan att veta att Karl XII stod och lyssnade vid dörren. Nyheten om hennes död hade kommit till den svenska ledningens kännedom innan Poltava, men ingen hade velat framföra budskapet till kungen. Karl XII störtade in på sina kryckor och konfronterade sin hovmarskalk, som inte kunde göra annat än att säga sanningen, att hon avlidit hastigt redan i slutet av 1708. Karl XII drog sin blåa kappa över ansiktet och raglade snyftandes därifrån med orden ”Ack, min syster”. Kungen syntes inte till på flera dagar. Han hade inte gråtit sedan hans föräldrar gått bort. Ännu efter flera månader, ville han inte tro på det ”elaka ryktet”.
Karl XII hade fortfarande inte givit upp hoppet om en snar hemresa. Han väntade bara på Gyllenkrooks klartecken. Men det var inte ett klartecken som en svettig kurir framförde, utan nyheten var återigen negativ. Gyllenkrook hade blivit anfallen, på turkiskt område, av samma ryska förband som upphunnit kungen vid floden Bug, och tvingats ge sig. Dessutom tycktes den polska gränsen vara skyddad av ryssar. Snart ankom även ett polskt förband till Bender under Potocki med förklaringen: De hade visat sig att de trupper som kvarlämnats i Polen att skydda den av svenskarna tillsatta kungen Stanislaus I, jagats iväg av August, som nu efter Poltava helt övergav fredsfördraget med Sverige. Karl XII:s öde låg i och med detta helt och hållet i turkarnas händer.