Carl Otto Nordensvan (1851-1924)
“Nordisk familjebok”, deel 10, Stockholm 1886.
“Uggleupplagan”, deel 17, Stockholm 1912.
“Värmlands Regementes (Närke och Värmlands Reg:tes) Historia, under medverkan af officerare vid regementet”, Stockholm 1904.
DEEL 1 (Regementets Historia)
| Den 12 juli bröt konungen upp, tågade långs Duna till Linden och därifrån till Bauske, som han nådde den 26. Härifrån afdelades Roos med Närkes och Värmlands regemente, öfver hvilket han nu blifvit chef, för att af kommendanten i Birsen utkräfva ett antal kanoner och pontoner, som sachsarne kvarlämnat därstädes. Birsen hade i början af februari genom list blifvit intaget af konung August, och här hade tsar Peter rådslagit med denne om gemensamt bistånd mot Sverige. Un fanns på stället en polsk besättning, hvilken af Roos uppfordrades att utlämna sachsarnas kanoner och pontoner. De förra utlämnades genast2, de senare efter några dagar och sedan Roos hotat med stadens stormning.2 Af Roos’ rapporter om sin beskickning är den ena dagtecknad lägret ¾ mil från Birsen kl. 3¾ om morgonen den 27 juli och lyder: »Efter E. K. M:s order och min allraunderdånigaste pligt fortsatte jag i går marschen till ¾ mil nära Birsen, dit jag dock ej anlände, förrän vid solnedgången, och som jag intet förnam af hr Meijerfelt, skickade jag till honom att förnimma, hurusom kommendanten och ståthållaren sig utlåtit. Och emedan något dröjdes, förrän jag fick svar, red jag sjelf närmare fram mot slottet att rekognosera situationen, då ock min utskickade tillbaka kom med berättelse att de der hela dagen delibererat öfver styckenas utlemnande, som oss änteligt var bewiljadt som idag bittida att låta skie. Och efter jag då var inunder fästningen, som är en reguliär fyrcck, väl situerad med bredt vatten och moras på den sidan ifrån staden och hitåt, red jag fram till staden och lät herr Meijerfelt sjelf komma till mig och med honom talte, som då berättade, att styckena skulle i dag ofelbart utlevereras, gaf mig och hosgående underdånigs bref ifrån ståthållaren, som om pontonerna skall förmäla; ty red jag i skymningen tillika med herr Meijerfelt och besåg den sidan åt staden, derest lins en bred gråf och en ravelin 300 man sägas visst vara uti fästningen, hvaraf 60 skola vara soldater.» |
Op 12 juli brak de koning op, marcheerde langs de Duna naar Linden en vandaar naar Bauske, dat hij op 26 juli bereikte. Van hieruit werd Roos afgesplitst met het regiment Närke en Värmland, waarover hij nu commandant is geworden, om van de commandant in Birsen een aantal kanonnen en pontons op te halen, die de Saksen daar hadden achtergelaten. Birsen was begin februari door koning August veroverd en hier had tsaar Peter met hem overlegd over gezamenlijke hulp tegen Zweden. Nu was er een Poolse bemanning ter plaatse, die door Roos was gevraagd de kanonnen en pontons van de Saksen te overhandigen. De eerste werden direct overgedragen2, de laatste na enkele dagen en nadat Roos dreigde de stad te bestormen. 2 Van Roos’ rapporten over zijn missie, is er een gedateerd op het kamp ¾ mijl van Birsen om 3¾ in de ochtend van 27 juli en luidt: »Volgens Z.K.M.’s orders en mijn meest nederige plicht, zette ik gisteren de mars voort naar Birsen ¾ mijl nabij, waar ik echter pas bij zonsondergang aankwam, en toen ik niets hoorde van de heer Meijerfelt, stuurde ik iemand om te vernemen wat de commandant en stadhouder had gezegd. En omdat er enige vertraging was voordat ik antwoord kreeg, reed ik zelf dichter naar het kasteel om de situatie te verkennen, toen mijn afgezant ook terugkwam met een verhaal dat ze de hele dag hadden beraadslaagd over het niet overdragen van de stukken, wat ons uiteindelijk werd toegestaan, aangezien het vroeg was vandaag, om nog te laten gebeuren. En nadat ik in het kasteel was, wat een gewoon fort is, wel gelegen met wijd water en moeras aan die kant van de stad en deze kant op reed ik naar de stad en liet de heer Meijerfelt zelf naar me toe komen en sprak met hem, die me toen vertelde dat de stukken vandaag zeker zouden worden afgeleverd, gaf mij de begeleidende brief van de stadhouder, hoe de pontons zouden worden vervoerd; want ik reed tegelijk met de heer Meijerfelt in de schemering en keek die kant op naar de stad, daar zag ik een brede gracht en een raveijn. Er zouden 300 man in het fort zijn, van wie 60 soldaten.» |
Att regementschefplatsen 1779 öfvertogs af den 54-årige v. Meijerfelt …
De koninklijke gunsten voor hem na staande jongeren bestond uit een officiersrang in het regiment. zoals Meijerfelt. Een vaandrig kreeg 433,33 rijksdaalder (1733,33 kronen).
Maart 1791 droeg Meijerfelt het regiment aan Gustaf Maurits Armfelt over.
I maj 1791 hoppade Rudenschöld och Rayalin upp i majors-graden och följdes 1793 af Meijerfelt, som 7½ år förut blifvit löjtnant. Den äldste majoren var nu 38, den yngste 24 år.
| En i sitt slag egen parad utfördes den 8 juni 1793, då soldaten vid Näs kompani n:r 162 Lobbman på exercisplatsen undfick honom af krigsrätt ådömdt straff af gatlopp. »Executionsparaden» fördes af majoren grefve Meijerfelt och utgjordes af 2 kaptener, 2 löjtnanter, 2 fänrikar, 6 underofficerare, 4 trumslagare, 4 klarinettblåsare, 6 korpraler och 300 man. |
Een unieke [kerk]parade in zijn soort werd uitgevoerd op 8 juni 1793, toen de soldaat Lobbman van de Näs Company No. 162 ontsnapte aan straf door de krijgsraad met straatrennen. De “executieparade” plaats stond onder leiding van majoor graaf Meijerfelt en bestond uit 2 kapiteins, 2 luitenants, 2 vaandrigs, 6 onderofficieren, 4 trommelaars, 4 klarinettisten, 6 korporaals en 300 manschappen. |
Opperbevel Meijerfelt over troepen bij Anjala.
Midden december 1988 heeft Meijerfelt het algehele bevel over de troepen in Finland.
Noot 1. Meijerfeldts friskyttar.
Meijerfelt benoemd tot vier sterren generaal en commandant troepen in Anjala en Wärelä.
DEEL 2 (Personal Historia)
733. Meijerfeldt, Axel Friedrich, grefve.
Född 11 nov. 1769 i Stockholm. Fadern: fältmarskalken, öfversten och chefen för N.o.V. reg. Johan August Meijer, adlad och grefve Meijerfeldt; modern: gref:nan Lovisa Augusta Sparre af Sundby. Förare vid Västerbottens reg. 24 dcc. 1777, fänrik därstädes, transp. till N.o.V. reg. 10 aug. 1779, löjtnant 27 sept. 1785, stabskapten vid 1. majorens komp. 23 aug. 1790—15 febr. 1793, då han blef 3. major, s. å. öfveradjutant hos konungen. Deltog i 1788—90 års krig i Finland och tjänstgjorde då såsom adjutant hos Gustaf III och G. M. Armfelt. Räddade i slaget vid Savitaipal den sårade Armfelt från fångenskap och fick vid detta tillfälle tre hästar skjutna under sig. Död ogift 13 jan. 1795 i Örebro.
REGEMERTSCHEFER.
23. Johan August Meijerfeldt.
Grefve Johan August Meijerfeldt till Nehringen i Pommern föddes i Stralsund den 4 maj 1725. Hans fader var en af Karl XII:s mest anlitade krigsmän, generalen af infanteriet grefve Johan August von Meijerfeldt, hans moder Anna Maria Törnflycht. Den 13 dec. 1763 gifte han sig med gref.nan Lovisa Augusta Sparre af Sundby, statsfru hos drottning Sofia Magdalena, en af de af Kellgren besjungna »tre gratierna». Redan vid tolf års ålder gick unge Meijerfeldt i krigstjänst såsom förare vid grefve Dohnas regemente och hlef s. å. kammarherre. Fyra år därefter blef han fänrik vid Drottningens lifregemente och tre år senare, den 12 juni 1744, vid 19 års ålder, kapten därstädes. Året därpå gick han i österrikisk tjänst och tjänade under fursten af Waldeck vid de förbundna arméerna 1746, hvarefter han det följande året var generaladjutant hos fursten. År 1751 blef han major vid Cronhjorts regemente i svensk tjänst. Vid sjuåriga krigets utbrott 1756 gick han
åter i tjänst hos Preussens fiender och var 1757 med i slaget vid Hastenbeck men ställde sig, när Sverige s. å. började deltaga i kriget, åter under dess fanor. Han blef därvid chef för 1. tyska grenadjärbataljonen och den 22 okt. 1750 öfverstelöjtnant vid Löwenfels’, sedan Sprengtportens regemente men fann intet
tillfälle att utmärka sig. öfverste i armén 29 juni 1762, flyttades han 13 maj 1766 såsom öfverstelöjtnant till Drottningens lifregemente, blef s. å. generaladjutant och den 2 maj 1770 chef för Västerbottens regemente. Generalmajor 1 nov. 1773, generallöjtnant 27 dec. 1778, flyttades han den 10 febr. 1779 till chefskåpet för Närkes och Värmlands regemente. Vid utbrottet af kriget med Ryssland 1788 nämndes Meijerfeldt till högste befälhafvare öfver trupperna till lands i Finland och utöfvade detta befäl ända till krigets slut 1790 med undantag af de tillfällen, då det fördes af konungen själf. Under denna tid blef han general 18 juli 1789 och fältmarskalk 21 aug. 1790, sedan han den 5 juli fått mottaga riddaretecknet af Svärdsorden med stora korset. Kort därefter tog han afsked, den 29 mars 1791, men nämndes 1 nov. 1792 till en af rikets herrar och samma dag 1797 till serafimerriddare. Meijerfeldt skildras såsom »en ful och lång karl», såsom en käck general, älskad af sina underlydande. Han tillbragte efter afskedstagandet sin mesta tid på fädernegodset Nehringen, de sista åren dock i Stockholm, där han afled den 21 april 1800 och med stor ståt begrofs i Riddarbolmskyrkan. Han slöt sin ätt, och ingen bild af honom har kunnat uppletas.
“Svenska armén åren 1709-1718″, KFÅ 1919.
Pag. 238
“Svenska arméns regementen 1700-1718″, KFÅ 1920.
Österbottens regemente: Ch. J.H. v. Campenhausen 1691, C.F. Meijerfelt (int.) 1705, E.J. v. Vietinghoff 1706
Återstoden tillhörde Rigas besättning och ingick 1705 under öfv.-löjtn. C. F.
Meyerfelt i Lewenhaupts armé. Ena bataljon följde med denne till Ukraina och blev fången efter Poltava (där M. stupade). Den andra bataljonen fången i Riga.