Ludwig Wilhelmsson Munthe, “Kungl. Fortifikationens Historia”, 7 delen, Stockholm 1902-1916.
Deel 2 (Fortifikationsstaten under Örnehufwudh och Wärnschiöldh, 1641-1674)
Den 18. aug. s. å. befullmäktigades sedan den från trettioåriga kriget kände Sigismund Weijder att vara ingenjör2, och samma charge lärer äfven hafva tilldelats livländaren Anders Meijer ( Meijerfelt ).3
3. Anrep: »Sv. A. A. T», II, s. 888.
Detta år den 13. febr. [1657] utfärdades pass att resa hem för generalkvartermästarelöjtnant Lagersköld; 8 och såväl Gorries v. Gorgas , hvilken den 3. aug. förordnats att »nebst seiner bissher gefuhrten General quartiermeister »charge» vara öfverste för ett dragonregemente,9 som Dahl- bergh, Meijer , hvilken vid denna tid lärer blifvit öfverstelöjt- nant,10 och Gustaf Filipsson samt möjligen flera fortifikations- officerare medföljde sedermera Karl X mot Danmark
8 R. r. — Anreps uppgift (Sv. A. A. T., II, s. 600) att Lagersköld skulle stupat föregående år i slaget vid Warschau synes sålunda vara oriktig. Möj¬ ligen sårades L. i detta slag och dog sedermera i följd häraf, innan han hann återresa till Sverige, ty han omnämnes nu ej vidare.
9 R. r.
10 Anrep: »Sv. A. Ä. T.», II. sid. 888.
Pag. 574 Register
Deel 3:1 (Fortifikationsstaten under Dahlbergh 1674-1695)
Deel 3:2 (Fortifikationsstaten under Dahlbergh, Stuart och Palmquist 1674-1719)
Pag. 52
Den 17. i samma månad [aug. 1713] utnämnde generalguvernören i Pommern frih. Johan August Meijerfelt konduktören i Stettin Ahlstedt till löjtnant, men detta konfirmerades sedermera icke förrän den 17/28. aug. 1715.
Pag. 151
Sedan Palmquist den 24. dec. 1714 insändt den fordrade konfirmationsuppgiften, anmälde han den 19. jan. påföljande år att ytterligare trenne befordringar honom »owetterligen» skett, nämligen kungl. rådet och generalguvernören grefve Mauritz Welingks af två löjtnanter till kaptener (Marcus 1712 och Wefosell 1713) samt kungl. rådet och generalguvernören grefve Johan August Meijerfelts af en konduktör till löjtnant (Ahlstedt 1713); alla de tre befordrade voro emellertid härför kabable, hvarför Palmquist själf nu anhöll om konfirmationsfullmakter för dem.
Pag. 382
Den 11. gick återstoden af armén öfver bron vid Dahlendorf, och den 12. marscherade Karl till Kirkholm, hvarifrån han sedan fortsatte till Bauske,
dit han anlände den 26. Och genast besatte staden. Två dagar dessförinnan hade öfverstelöjtnant Johan August Meijerfelt afsändts till Birsen med en skriftlig befallning från Karl till kommendanten Hanefelt att utlämna därvarande polska
stycken och ppntomer; och sedan generalmajoren frih. Knut Posse beordrats att med ett parti närma sig Birsen för att gifva nödigt eftertryck åt denna befallning, utlämnades 4 halfva och 2 fjärdedels kartauer samt 32 kopparpontoner, livilka
den 31. ankommo till Bauske.
Pag. 388-389
Kär en af högadelns hufvudmän, storfältherren i Litthauen furst Johan Casimir Sapieha i sept. bad Karl om skydd för sina i Samogitien belägna gods mot den i spetsen för lågadeln stående starosten furst G-regorius Oginski, afsände han
nämligen genom egenhändigt uppsatt order öfverste Alexander Hummerbjelm med 600 ryttare såsom skyddsvakt till Schauden, och kort därefter framskickades äfven öfverstelöjtnant Johan August Meijerfelt med 400 man till Polangen. När
dessa båda sedan med Karls begifvande ryckte längre in i Samogitien1, sändes 400 man af gardet efter och snart kunde Karl själf ej motstå sin afventyrslusta.
1. Hummerhielm befalldes tillika att inhämta noggranna underrättelser om landet och särskildt om dess vägar, städer, slott och fastmngar afvensom att låta uppgöra kartor; och Meijerfelt beordrades den 26. sept. att rekognosera fästningen Memel och sedan därom insända berättelse (R. r.).
Pag. 404-405
Arvid Horn, som förde högsta befälet i Warschau, hade visserligen försökt sätta sig i försvarstillstånd, men då han endast hade några hundra man svenskar hos sig och föga utsikt
fanns, att Rehnsköld eller Meijerfelt skulle kunna hinna att komma till hans undsättning, voro hans förhoppningar ej stora.
Pag. 410
Den 29. dec. [1705] gick Karl öfver bron vid Warschau med sin armé, som nu, sedan Meijerfelt och Strömberg tillstött med sina trupper, uppgick till 20,000 man, samt marscherade med stor skyndsamhet upp mot Litthauen, där fältmarskalken Bcnedict Ogilwie stod vid G r o d n o med 20,000 ryssar, till
hvilka slutit sig en mindre styrka sachsare under Augusts ege.t befäl. (Vi-d svenska arméns ankomst till Bug befanns isen vara för svag, hvarför den täcktes med halm, öfver hvilken vatten upprepade gånger pågöts och fick tillfrysa,
hvarigenom till slut bildades en säker isbro, som den 6. och 7. jan. 1706 utan olyckshändelse passerades af hela armén.
Pag. 413
Dagen därpå gaf sig Lakovitz och samtidigt föll Zabirs i den likaledes detacherade
generalmajoren frih. Johan August Meijerfelts händer.2
2. I förut anförda Berättelse om fälttåget i Volhynien säges emellertid att Zabirs, som man ämnat belägra, strax gaf sig till Karl och att Lakovitz kapitulerade så snart Karl anlände. Handskriften i Kungl. Bibi. uppger också att både Zabirs och Lakovitz gåfvo sig till Karl på nåd och onåd.
Pag. 414
Sedan armén fått en månads välbehöflig hvila i det rika Volhynien, bröt Karl upp från Jaroslavice den 7. juli, passerade Styr vid Scheckne, Bug vid Horodle och Dubienka samt Weichsel vid Kazmierz och Pulawy samt stannade sedan en vecka i Radom, där Meijerfelt med sin kår tillstötte. Den 31. juli bröt konungen åter upp och gick öfver Strykov, där Rehnskölds armé den 6. aug. upptogs, mot Augusts arfland Sachsen.
Pag. 478
Åtskilliga småstrider föreföllo dock och i en af dem, vid byn Rajewka, höll konungen själf den 10. sept. på att råka illa ut, men räddades i sista stund af öfverste Johan Valentin v. Dahldorff med Smålands ryttare, Gyllenkrok med
lägerbetäckningen och generalmajoren frih. Johan August Meijerfelt med några dragonskvadroner.
Pag. 483
Bron blef också ganska snart trafikabel, ty Lewenhaupt säger själf, att han den 29. »mycket bittida» dels lät öfverstelöjtnant Carl Fredrik Meijerfelt med 700 man såsom avantgarde medfölja Brask mot Propoisk, dels började afsända bagaget.2 Sedermera afmarscherade äfven det ena regementet efter det andra, så att Lewenhaupt, när han vid 10-tiden på- förmiddagen anfölls af en rysk styrka under tsarens eget befäl, ej hade mera än 4,500 man till sitt omedelbara
förfogande.
2. Lewenhaupts försvarsskrift; »Egentlig berättelse om Fältslaget
»wid Liesna» (Kr. a.).
Pag. 536
På undsättning från Sverige hoppades de äfven och den af konungen hemsände generallöjtnanten frih. Johan August Meijerfelt hade också ifrigt yrkat på en transports afsändande till Riga, men den 2. maj fann Defensionskommissionen sådant vara ogörligt.
Pag. 574
I brist på artilleri hade ryssarne icke heller kunnat belägra Stettin, som därför på samma sätt endast inneslutits. Här var generallöjtnanten frih. Johan August Meijerfelt öfver kommendant och kapten Boöhus fortifikationsbefälhafvare;
öfriga fortifikationsofficerare voro löjtnant Diurclow och konduktör Ahlstedt.
Pag. 605
Öfverkommandot i Stettin fördes nu af generalen frih. Johan August Meijerfelt och fortifikationsstaten utgjordes af kapten Rochus, löjtnant Diurclow och konduktör Ahlstedt; men härjämte hade Eosander-Göthe, som den 8. juni 1713 upphöjts till friherre och den 12. i samma månad utnämnts till generalkvartermästare vid armén, sistnämnda dag befallts bese Wismar och Stralsund samt därefter stanna i Stettin till vidare order.1 I Damm tjänstgjorde kapten Marcus. Meijerfelt hade satt Stettin i försvarstillstånd, och alla försök, som särskildt holsteinarne gjorde, att få honom att i enlighet med det af Wellingk ingångna fördraget utrymma staden misslyckades. Som vi ofvan nämnt, inneslöt Mensjikov sålunda Stettin i aug. 1713 och ryssarne byggde nu både retranchement och redutter samt framgingo med sina attacker långs Anklamvägen och uppförde batterier mot Hohenrundel och Königsbastion.2 Meijerfelt försvarade sig emellertid med vanlig tapperhet, men redan i början af sept. måste dock Stjärnskansen, Stettins förnämsta utanverk på sydsidan, uppgifvas och äfven Damm fann han sig samtidigt böra utrymma. Då sedermera ryssarne den 17. sept. bombarderade staden och borgarne nu nedlade vapen och yrkade på preussiskt och holsteinskt skydd, såg sig Meijerfelt tvungen att nedlägga sitt befäl och i öfverensstämmelse med sekvestrationsfördraget öfverlämnade nu Mensjikov Stettin till konungen af Preussen. Karl XII:s mot detta års slut framställda fordran, att utan vidare återfå denna stad, ledde naturligtvis ej till något resultat.
1 R. r. — Göthe skref den 14/ss. juli 1713 från Berlin till konung Karl ock tackade för sin generalkvartermästarecharge samt ordade om fästningars försvar (Kort. i R. a.).
2 Jfr i Kr. a. befintlig plan.
Pag. 726
Meijerfelt, Carl Fredrik; öfvl.: 483.
Meijerfelt, Johan August; frih. och genmaj., sed. genguv., kgl. råd och grefve: 52, 151, 382, 388, 389, 405,
410, 413, 414, 478, 536, 574, 605.
Deel 5
Pag. 0
Meijerfelt
Pag. 123
Meijerfelt 2x
Pag. 134
Meijerfelt 2x
Deel 6:1
Pag. 244
Den 29. <mycket bittida> lät Leijenhufvud sedan överstelöjtnant Carl Fredrik Meijerfelt med 700 man såsom avantgarde medfölja Brask mot Propoisk.
Pag. 403
Meijerfelt 3x
Generalguvernören i Pommern frih. Johan August Meijerfelt.
Pag. 528 of 548
Meijerfelt 2x
Deel 6:2 (Biografiska anteckninga)
Pag. 447-448
Deel 7
Pag. 692
Meijerfelt x2
Pag. 714
Meijerfelt