Stille

Arthur Stille, “Kriget i Skåne 1710-1711”, Militärlitteratur-föreningens förlag, Stockholm 1903.

Pag. 79-80

Generallöjtnant under Stenbock blef Burensköld, dock först sedan den från Bender hemkomne generalmajor Meijerfelt fått anbud på platsen, men på grund af sitt ej fullt läkta benbrott och sin sjuklighet afsagt sig, ehuru han var villig att såsom generalmajor följa med.

Den 23 november inlämnade Malmberg sitt memorial, och den 25 november höll defensionskommissionen öfverläggning om de åtgärder, som borde vidtagas, och den krigsplan som skulle följas i Skåne.

Vid öfverläggningen närvoro såsom särskildt tillkallade generalfälttygmästaren Sjöblad, general Spens och generalmajorerna Meijerfelt och Palmqvist. Under öfverläggningen höjdes röster mot att vintertiden låta hären gå anfallsvis till väga. Wrede ansåg det alltför riskabelt att låta den nya och föga öfvade hären nu anfalla; man borde vänta till våren, då man bragt samtliga regementena i godt stånd. Spens och Palmqvist voro af liknande mening och funno det ej rådligt att sammandraga trupperna, då man ej hade proviant till dem. Meijerfelt framhöll nyttan af att »chikanera» fienden, gå honom närmare in på lifvet för att taga bort tillförseln för honom, förrän han kunde fatta fast fot. Meijerfelts tankegång öfverensstämde för öfrigt så pass nära med Stenbocks, att han tillrådde, att man borde beväpna och skicka till Skåne båtsmän och annat folk; framför allt fann han det orådligt att gå tillbaka till Småland, där hären skulle gå under af brist på proviant, under det att fienden toge Skåne.²

2. Defensionskommissionens protokoll 25 nov. 1709. S.

Resultatet af öfverläggningen blef emellertid, att man fann det farligt att gå anfallsvis till väga nu; man uttryckte i sammanhang därmed den förhoppningen, att Stenbock skulle förstå att »incommodera» fienden och betäcka landet, till dess man på våren kunde börja anfallet.

Pag. 150

Förutom de officerare, som nu antingen återinträdde i tjänst eller för första gången fingo befälsplats, kunde defensionskommissionen i den här, som nu skulle organiseras, använda ej få officerare, som i Ukrajna kommit i rysk fångenskap men antingen genom utväxling eller rymning sluppit ur densamma. Särskildt märkas bland dem generalmajoren Johan Adam Meijerfelt (…).

Pag. 172

De generalspersoner, som bestämdes till den skånska hären, voro förutom generallöjtnanten Burenskiöld generalmajorerna Meijerfelt och Palmqv’ist — den förre var nyss kommen från Ryssland och ännu svag efter ett benbrott — samt senare de ur den ryska fångenskapen utväxlade och sedermera till generalmajorer befordrade Karl Gustaf Dücker och Gustaf Adam Taube. Göran Gyllenstierna var redan på krigsskådeplatsen, och från Bohuslän skulle komma generalmajoren Kristian Ludvig Ascheberg, hvarjämte öfversten för Älfsborgs regemente Anders Sparrfelt befordrades till generalmajor med bibehållande af sitt chefskap för regementet.

Pag. 201

Armén räknade 60 kavallerikompanier och 20 bataljoner. Dess numerär synes hafva uppgått till något öfver 16,000 man. Af generalspersoner, som ej samtidigt voro regementschefer, funnos hos Stenbock generallöjtnanterna Burenskiöld och Meijerfelt samt generalmajorerna Palmqvist och Taube.² Såsom generaladjutanter fungerade ryttmästarne Boije, Bildt, Falkengren, Henrik Hammarberg och Eberhard Bildstein, den sistnämnde nyss hemkommen från fälttågen i Flandern, samt kaptenen Per Stjerncrantz, hvilken fört den Straelbornska bataljonen vid dess ankomst till Skåne.³

Pag. 212

Efter öfverläggningen i krigsrådet i Osby afreste Meijerfelt till Halmstad för att delgifva Fersen det fattade beslutet och. närmare öfverlägga med honom om den diversion han med pospoliten skulle göra. Stenbock önskade helst, att denna diversion skulle till den 20 februari kunna ske mot Engelholm; alltså har han beräknat, att han till den tiden skulle vara så långt inne i Skåne, att han kunde samverka med Fersen.¹ Den 10 februari afreste Meijerfelt åter från Halmstad till högkvarteret. Hvad Fersen skulle kunna uträtta berodde nu helt och hållet på huru det skulle lyckas med pospolitens uppbådande. Order affärdades därför ånyo om att uppbådet skulle samlas. Kronobergs- och Kalmaruppbåden ville Stenbock, såsom nämnts, helst hafva till Skåne att förstärka hufvudhären, men för den händelse att de ej blefve färdiga att ofördröjligen rycka ut, fick landshöfding Faltzburg befallning att låta dem taga vägen öfver Markaryd och ställa sig under Fersens befäl.² Lindhjelm och landshöfdingen i Skaraborgs län Soop uppmanades att den 14 februari hafva sina uppbåd färdiga att rycka in i Hailand.³

Pag. 266 (18 Februari 1710)

Stenbock och Meijerfelt ryckte nu med kavalleriet fram genom skogen i sydvästlig riktning. Infanteriet lämnades att följa efter, under det att kanonerna och bagaget fördes framåt till höger därom.

Pag. 285

vid de vänstra kolonnerna skulle Meijerfelt med Ascheberg, Sparrfelt och Taube göra tjänst.

Pag. 319 (28 Februari 1710)

Högra flygeln, generallöjtnanten Meijerfelt.

Första linjen, generalmajor Ascheberg.

Riksänkedrottningens lifregemente till häst (Aschebergs), major Soop … 8 skvadroner
Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till häst,
öfverstlöjtnant, Bennet, major Köhler … 8 skvadroner
Adelsfanan, öfverste Kruse, major Kanterberg … 2 svadroner

Andra linjen, öfverste Dücker.

Lifregementet till häst, öfverste Meijendorff von Yxkull, major Crusebjörn … 8 skvadroner
Smålands kavalleriregemente öfverstlöjtnant Dücker² … 4 

Pag. 321

Detta styrkebesked visar sig vara pålitligt äfven därigenom att det rätt väl öfverensstämmer med de siffror för regementenas styrka, hvilka man erhåller genom beräkning efter de styrkebesked för kavalleriet efter slaget, hvilka af Meijerfelt inlämnades den 7 mars.²

Pag. 343-344

I den danska centern hade midtregementena redan tagit till flykten och striden mellan grenadjärregementet och — närmast — Älfsborgs regemente var i full gång, då Meijerfelt gick till anfall. Han tog därvid riktningen mot den breda lucka, som fanns mellan grenadjärerna och marinregementet, kom då antagligen fram genom mellanrummet mellan Käfta ådra och Gyhults mad och svängde om den höjd, på hvilket det danska grofva artilleriet stod. Detta öppnade eld med kartescher mot svenskarne, hvilka äfven i sitt framryckande fingo utstå ett par salfvor från Lepels regemente och marinregementet. Så kastade sig Bülows och Sprengels dragoner mot Meijerfelts folk, men svenskarne trängde genom de danska skvadronerna.

Grenadjärernas vänstra flank var nu blottställd. Från andra hållet understöddes generalmajor Sparrfelts afdelningar af generalmajor Taubes. Det sachsiska regementet ryckte fram och öppnade häftig eld mot grenadjärernas högra flank.

Eickstedt, som af hela centern nu endast hade kvar grenadjärregementet, måste nu finna, att allt vidare motstånd var fruktlöst, och befallde reträtt.

I motsats till hvad som inträffat vid gardet, kunde reträtten utföras, utan att afdelningarna upplöstes och upprefvos.

Detta berodde till en viss grad på den riktning, i hvilken Meijerfelt ryckte fram med sitt kavalleri. Om han hade från terrängen norr om Käfta ådra kunnat kringgå den danska ställningens yttersta vänstra flank, skulle han i händelse af framgång hafva drifvit de danska afdelningarna längre in på valplatsen och bort från reträttlinjen mot Helsingborg. En sådan frammarsch synes dock varit omöjlig, dels för terrängens skull och dels kanske äfven på grund af det Lepelska infanteriregementets ställning. Nära till hands låg det naturligtvis för Meijerfelt att bryta fram genom den breda luckan mellan fiendens center och hans vänstra flygel, och för öfrigt var Älfsborgs regemente i så hård strid med grenadjärerna, att det behöfde understödjas; detta skedde just genom att Meijerfelt trängde fram mellan grenadjärerna och vänstra flygeln och därigenom isolerade de förra.

Det förefaller nu, som om Meijerfelts egentliga uppgift borde hafva blifvit den att, äfven med den riktning hans frammarsch tagit, med de två kavalleriregementena söka drifva den danska vänstra flygelns afdelningar österut för att därigenom bereda den samma öde som gardet, nämligen att kringrännas af det svenska infanteriet och de från Brohuset—Filbornahållet framkomna kavalleriafdelningarna.

Han hade för detta ändamål bort, då han kommit fram genom luckan och in på fastare mark, låta sitt kavalleri göra en svängning, så att det med fronten riktad i hufvudsak in mot valplatsen kunnat drifva fienden ditåt. I hvarje fall skulle då Eickstedt och grenadjärerna ej hafva kunnat komma undan, då de redan genom Meijerfelts framryckande genom luckan voro skilda från den vänstra flygeln.

Meijerfelt slog emellertid in på en helt annan taktik. Han fortsatte i riktning mot Römölla och Helsingborg, under vägen i strid med och förföljande de danska dragonerna. Hans ögonmärke var Römöllapasset, och han besatte detta; några af de Bülowska dragonerna skola härigenom hafva blifvit afskurna från reträtten mot Engelholmsporten, men huggit sig igenom.¹

Då Meijerfelt besatt Römöllapasset och hans kavalleri till och med trängde fram på andra sidan detsamma, hade han för det danska infanteriet stängt denna reträttväg till Helsingborg. Men en annan fanns, och den hade Meijerfelt genom sitt framryckande lämnat öppen. Möjligen har han ej haft kännedom om eller ej tänkt på, att det genom terrängen mellan Römölla och de nordliga kärrsträckningarnas aflopp, alltså norr om hålvägen (vägen förbi det n. v. Hälsan) var möjligt att komma ned till stranden och därifrån fram till Kullaporten. Den nu inträdda situationen gjorde det möjligt för Eickstedt, den ende af de danska generalerna, som ännu hade trupper samlade under sig, att draga sig undan denna väg.

Grenadjärerna drogo sig, ehuru med svåra förluster, ur striden och lyckades under tillbakamarschen upptaga en hel del af flyktingarna från de regementen, som stått närmast till höger om dem. De förenade sig så med Lepels regemente och marinregementet, hvilka ej varit i någon häftigare strid och således voro jämförelsevis oskadade. Med alltsammans lyckades Eickstedt komma ned till stranden och vidare, till Kullaporten.²